There is something utterly beautiful about this poem by Tomas Transtrolmer (trans Robin Robertson), in both languages. And suddenly I want to learn the language that my surname came from.
A Winter Night
The storm puts its mouth to the house
and blows to get a tone.
I toss and turn, my closed eyes
reading the storm's text.
The child's eyes grow wide in the dark
and the storm howls for him.
Both love the swinging lamps;
both are halfway towards speech.
The storm has the hands and wings of a child.
Far away, travellers run for cover.
The house feels its own constellation of nails
holding the walls together.
The night is calm in our rooms,
where the echoes of all footsteps rest
like sunken leaves in a pond,
but the night outside is wild.
A darker storm stands over the world.
It puts its mouth to our soul
and blows to get a tone. We are afraid
the storm will blow us empty.
--
En Vinternatt
Stormen sätter sin mun till huset
och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
blundande stormens text.
Men barnets ögon är stora i mörkret
och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
Båda är halvvägs mot språket.
Stormen har barnsliga händer och vingar.
Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
som håIler väggarna samman.
Natten är stilla över vårt golv
(där alIa förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
men därute är natten vild!
Över världen går en mer allvarlig storm.
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.
No comments:
Post a Comment